TRÄDET OCH TIDEN

”Om inte Emma suttit i kastanjen skulle hon aldrig träffat Sofie.
Om inte Emma suttit i kastanjen skulle mormorsmor Matilda ha dött i besviken förvissning att ingenting blir som man tänkt. Emmas mamma kunde ha blivit en missnöjd ragata, eller gift om sig med den där Klas, hur kan man veta? och hennes pappa fortsatt att gömma sig i vresig tystnad och aldrig kommit att göra det han småningom blev berömd för. Och, värst av allt. Hon Emma Sofia Jansson, hade kanske inte blivit den hon blev. Sig själv.
Om inte OM hade varit...”

”Tidens ängel flyger över oss.

Om man kunde resa bakåt i tiden. Och om man då kunde ändra på det som en gång blev fel. Vad skulle hända sen? När man kom tillbaka?
Om man kom tillbaka....

Tiden drar ihop sig. Tidens strömmar löper samman. För en stund kommer de att mötas.
Emma gör en resa i tiden. Två gånger gör hon den. Hem kommer hon, men inte på snörräta vägar. Andra gången träffar hon sina föräldrar, och är för en kort tid jämnårig med dem. Som i Tillbaka till framtiden, en film hon gillade.

Så här skrev Ying Toijer Nilsson ( Sv D 24 jan 2000):

”Gunila Ambjörnsson har skapat en poetisk och suggestiv berättelse med stark stämning. Den går att tolka på flera sätt, och hon håller alla möjligheter öppna.
Kanske kan boken ses som Emmas flykt från en situation hon inte klarar av, en önskedröm, där hon blir en hjälte, räddar Sofies liv och föräldrarnas kärlek - den som också började med träd: almstriden 1971.
Gunila Ambjörnsson ger stoff åt de läsare som grubblar över tidens natur: är den bara en tankeform, finns alla tiden jämsides? Som i alla god fantasy är glidningen mellan fantasi och verklighet så subtil, att både huvudperson och läsare börjar tveka om vad som är drömmar, inbillning, fakta.
Det är sällan jag som recensent blir så fängslad av en bok att jag inte kan släppa den. Den här gången var det faktiskt så. Och när boken var slut tog jag upp den igen för att stega för steg begrunda Gunila Ambjörnssons skicklighet att knyta en fyndig och dramatisk intrig.”

TILLBAKA