VILSE I TIDEN

Bakgrund:

”År 1361 erövrade den danske kungen Valdemar Atterdag Gotland. Artonhundra gutar fann sin död utanför Visby, medan stadens borgare såg på från murarna. Därefter tågade Valdemar in i Visby.
Legenden säger att staden förråddes av en jungfru, som älskade honom och väntade hans barn, och att Valdemar seglade sin väg med stora rikedomar. Jungfrun dömdes att levande muras in i ett torn, det som kalls Jungfrutornet, Skatten sjönk i havsens djup.

Ingen vet vem Jungfrun var. Men det finns en bortglömd del av historien....”

Sedan den tiden spökar Jungfrun i Jungfrutornet, varje tisdagsnatt. Och hon kan bara få frid om en annan Visbyjungfru ljuter sitt blod, för kärleks skull.
En dag kommer en ny flicka till stan:
”Ingen som träffade Lucia den sommaren skulle nånsin glömma henne. Hon liknade ingen annan. När hon dök upp förändrades allt, och ingenting blev nånsin mer som förr. Inte för Robin. Inte för Ella. Och inte för Cecilia....”

Så här skrev Irmelin Sandman Lilius:

Vilse i tiden utspelas sig i ett Visby där medeltidsspelen, uppförda i det fria, i kyrkoruiner, vid murarna, utgör förutsättningen för sagans smygande tidsförskjutningar. Utklädsel blir förklädnad och rekvisita. Romantiken beslöjar bitter, bister politik och unga människor offras.
--- Gunila Ambjörnssons bok har en säregen komposition. Hennes tidsmagi är lågmäld, nästan förstulen. Händelserna kommer glidande, som vågor mot en strand, i upprepningar. Hon hänvisar med lätt hand och ett litet leende till andra verk i ämnet, också egna, tidigare böcker som huvudpersonerna läst. Stillsamheten motverkas av tvära stopp i handlingen. Man gissar, man undrar, men får inte veta mer förrän i slutet.
Verkligheten fortsätter, sprickorna i tiden sluter sig. Eller blir de bara osynliga?”

Och Ying Toijer Nilsson:

”Just så ska en fantasybok skrivas. En reell värld som sätts i gungning.--- Gunila Ambjörnsson har en lätt impressionistisk stil som understryker det lekfulla i berättelsen. Den blir aldrig kuslig men är hela tiden tankeväckande. Den ställer frågor till läsaren. Vad finns det för kärna i en legend, vad är sant i historien?”

Så här börjar VILSE I TIDEN:

LEGENDEN

”Platser är som klockor. De innehåller all tid som någonsin varit, allt som hänt. De går och går, med saker som hänt gömda i sig.”

Vem är det som gråter?
Stormslitna moln jagar fram över en bläckblå himmel. Det gamla Jungfrutornet ruvar, mörkt och låghalt invid ringmuren, piskat av trädens kala grenar. Någon gråter och jämrar, hjärtslitande. Man hör det knappt för vindens brus, och vågorna som upprört slår mot stranden nedanför.

En lång gestalt kommer stapplande på styltor, stannar, lystrar mot tornet. Nu är det inte gråt, snarare skrik. Pojken blir stående, obeslutsam. Ur mörkret ovanför honom glimmar ett par gula ögon. Mödosamt kliver han av styltorna och lutar dem mot tornet, tvekar lite, börjar sedan klättra, märker inte att någon iakttar honom ur skuggorna. De små bjällrorna i hans gycklarmössa pinglar. Ett ögonblick försvinner han ur sikte, och det blir tyst. Sen hörs ett rop av smärta.
- Fan i jävlars... Satan!

När pojken blir synlig igen har han en sprattlande katt i famnen. Den spottar och fräser när han med svårighet tar sig ner.
- ” I sin stora sorg att för sin kärleks skull ha förrått sitt fädernesland...!”

Pojken hoppar till och är nära att förlora balansen. Det står någon där nedanför tornet, en mörk figur i slängkappa. En flicka, med långt ljust hår som lyser i skymningen, äldre än han, 17 kanske.
- Är det din katt? Han sträcker den den mot henne men hon tar den inte.
Hon läser från skylten med tornets historia och fnyser.
- Så där var det inte!
- Det var det väl visst, säger pojken andfådd och stryker lugnande katten över ryggen. Jungfrun blev kär i Valdemar, sen blev hon inmurad till straff, det är därför det heter Jungfrutornet, det vet alla.
Han tystnar förvirrad.
- Kär i Valdemar! Flickan fnyser. Om det åtminstone varit hans son... Du vet visst ingenting du!
Hon går tätt inpå honom, så nära att han känner hennes doft av kryddor, och han önskar plötsligt att han hade sina vanliga kläder, inte de här löjliga gycklarkläderna.
- Då vet du väl inte att Jungfrun spökar heller? Varje tisdagsnatt!
Hon rör vid pinglorna i hans mössa, retsamt, nästan argt.
- Jungfrun var bara syndabocken! Och därför får hon aldrig aldrig frid! Inte förrän en annan av Visbys döttrar ljuter sitt blod för hennes skull... Det visste du inte heller va? Kunde tro det!

Flickan knycker på nacken och går mot porten mot havet. Pojken kan inte låta bli att följa efter.
- Då vet jag någon som hon borde träffa, ropar han efter henne, mest för att hålla henne kvar. Hon vänder sig om. Där hon står, med håret fladdrande i vinden och ett upprört hav bakom sig ser hon ut som en bild i en bok. Han har aldrig sett en så vacker flicka.

Det var så det började. ”

TILLBAKA