På gång

DEVIL IN THE DARK
90 min pjäs.

GÄNGET
Dokumentärroman om Edit Nesbit, Gorge Bernhard Shaw, H.G Well m fl.

Läs Mera

TIDSANDANS KRUMBUKTER
är en intervjubok

Innehåll:

Gunila Ambjörnsson: Förord

Carin Mannheimer: Från Lära för livet till Saltön

Anna Mannheimer: Det är speciellt att vara 70-talsbarn

Lena Fridell: En fråga om rättvisa

Manne Fridell: Det finns en del bråte man borde ha gjort sig av med

Agneta Pleijel: Vi är varandras universitet

Lina Pleijel: Om hjärtat i politiken

Gunila Ambjörnsson: Anteckningar från den stora entusiasmens tid

Emmeline Laszlo Ambjörnsson: Man måste både vara ensam och väldigt stark

Lars Hamberger: Att formas av arv och miljö

Jonas Hamberger: Rädsla handlar om att vara utanför

Åke Malm: Italien har varit en skola för mig

Peter Jagers: HIT LER man cykeln för renGÖRING

Lisa Jagers: Om jag inte röstade ...

Abdul Khakee: Jag tänker på Zanzibar varje dag

Carin Sahlin Khakee: Samhället är en maskin som bara rullar på

Johan Lönnroth: Mina två andar

Cornelia Lönnroth: Solidaritet och entreprenörsanda

Gudrun Lönnroth: Egentligen tyckte jag det var okej i Sverige

Jan Stolpe: Det var en lycka att vara ung i en sådan tid

Martin Stolpe: Jag har rätt mycket fördomar om den där tiden

Maarja Talgre: Anaïs, Anaïs vad blev det av dig?

Lina Talgre: Jag är inte politiskt engagerad

Lars Olof Franzén: Olydnaden befriar

Kristofer Franzén: Solidaritet är ett laddat ord

Elina Laszlo Ambjörnsson och Ronny Ambjörnsson: Samtal med farfar

UR FÖRORDET:

TIDSANDA, det som finns omkring oss, som en gas, omöjlig att se, omöjlig att värja sig mot, utan kontur, lukt, tränger in i våra liv, vårt språk, omsluter och innesluter oss.

Lennart Hjulström, Slanten i vanten

Var kommer den ifrån, den där tidsandan? Finns det egentligen någon orsak? Vad var det som fick oss som var unga på 60- och det tidiga 70-talet att plötsligt tro att allt vi företog oss var meningsfullt och viktigt och därför skulle lyckas? Så att vi alltid försökte, sällan lät oss stoppas och därmed faktiskt påverkade våra egna och ibland andras liv?

Och hur kommer det sig att denna odefinierbara tidsanda, som inte nödvändigtvis har något med realiteter att göra, plötsligt förändras igen, pyser ihop, så att människor drar sig innanför sina skal och stannar där? Varför är den ena tiden entusiastisk och optimistisk och varför upplevs den andra som så trött, även av yngre generationer? Kanske framför allt av dem.

Bilden av 60- och 70-talet varierar med politisk ståndpunkt. Var det en tid av åsiktsförtryck? Befolkad av flickor i träskor och huckle och fantasilösa pojkar i velourbyxor utan gylf, som satt i stormöten och sa: ”Det finns några kamrater som har en felaktig linje”? Av människor som med våld ville införa sovjetstyre i vårt vackra land, göra Wallenberg till snickare och skicka storfinansen till landet för att odla kål?

Jag minns det inte så. Jag minns det som en tid av växande kreativitet och genuin entreprenörsanda, av framtidstro och entusiasm, och med mycket lite byråkrati.

Bakom oss fanns kriget. När vi gick i folkskolan var gränserna stängda. Våra föräldrar cyklade på sina semestrar med cykelväskor och primuskök och fotograferade varandra med lådkamera framför svenska slott. Vi är generationen som minns vår första banan - så exotiska frukter fanns inte i Sverige när vi var barn. Vi blev vuxna i en tid när ekonomiekot inte fanns. Vi läste aldrig börsnoteringar, det närmaste man kom var fiskhamnsrapporten. Folk följde inte nervöst ränteutvecklingen för att se om de hade råd att bo kvar i sina hem. Det var en oskuldens tid, men ingalunda entydig. Och sen förändrades plötsligt världen:

”Den som inte suttit i fängelse och längtansfullt kikat ut kan inte förstå hur det känns när en dag, alldeles oväntat, alla dörrar öppnas och världen ligger där inom räckhåll; vad det innebär att veta att plötsligt en dag kan livet förändras i en handvändning, perspektiven flyttas, och belysningen, och att det ändrar allt”, skrev jag i Folkhemsprinsessorna (1987).

Det var så det kändes. Världen låg där oupptäckt och underbar och skulle aldrig mer bli sig lik. Vi kastade oss över livet och politiken och självförverkligandet, solidariteten och arbetet och spektaklen och dagisen, och frågorna om liv och död och rättvisa, upproren och upptäckterna. Framtiden fanns och det förflutna hade en mening. Bitarna föll på plats.

Allt genast!

Allt är möjligt, men inte hur som helst!

MAGIC.CIRCLE.COM

”Var försiktig med vad du önskar. Önskningar är farliga och förpliktande, de sätter sig i verket i det ögonblick du uttalar dem och du kan inte ta dem tillbaka. En del är kanske små och oförargliga, men det finns en annan sort.
De kan förändra ditt liv.”

Så här börjar boken:

Världen är full av berättelser, så har det alltid varit. Somliga handlar om det som vanliga människor är med om, andra om alver och drakar, sånt som kanske finns, fast kanske inte. Livet kan vara egendomligt, skrämmande ibland, och det gäller att lära sig se vad som döljer sig bakom det vi ser.

Den här berättelsen börjar vid en fors på Island och slutar långt därifrån, i en trädgård som en gång tillhörde en morisk emir. Fast ingen berättelse tar egentligen slut. Det finns alltid något som händer sedan, efteråt, när berättaren tystnat och man är ensam med sina tankar på vad som egentligen hände, eller på det som hände vid sidan om och kanske var det viktigaste.
Som detta med Jenna och Jari.
Jenna är liten som en myra och alltid klädd i svart. Håret är också svart och ansiktet har hon sminkat vitt, hon är sexton år, snart sjutton, och ensam som fan. Hon står i den vinande vinden vid yttersta kanten av ett bråddjup och ser ner i fors, väldig och vild. Vattenmassorna yr och vitnar och skickar en skur av blöta droppar mot hennes ansikte när hon böjer sig fram och stirrar ner i det skummande djupet. Gör man så tillräckligt länge får man svindel och vill kasta sig ner, släppa taget, hoppa, låta vinden knuffa sig, vad spelar det för roll?
Jenna fryser, hon har fel kläder, tänkte inte på att kolla vad man borde ta med till en ö mitt ute i Atlanten. Tänkte bara på hur härligt det var att åka iväg med Jari långt bort, vart som helst. Lyssnade inte på Laura, det gör hon aldrig. Stänger bara av och slår dövörat till. Laura är hennes mamma och kontrollfreak. Nyss ringde hon för att fråga vad Jenna fick till frukost. Ringa till Island för en sån sak!
Nu ringer hon igen. Mobilen ringer och ringer i Jennas ficka, hon låter den ringa och stirrar ner i djupet. Öskar att hon hade en annan mamma. Om inte det går önskar hon att Laura kunde försvinna ett tag, kanske inte från jordens yta och inte för evigt heller, men långt bort, och länge. Mest av allt önskar hon att Jari skulle flytta till Stockholm och Laura därifrån, så att det blev lite lugn och ro. Hon önskar intensivt, kniper ihop ögonen och rynkar ansiktet. När hon gör så ser hon ut som en apa, i alla fall är det vad Jari brukar säga. En silkesapa. Det var ett tag sen nu, nu säger han ”my latest girlfriend. I alla fall var det så han presenterade henne för de andra här häromdan. Jari har sitt eget sinne för humor. Jenna fnittrar till, men slutar genast. Var det verkligen roligt?
Hon öppnar ögonen och spanar efter honom, men ser honom inte. Vinden tar i och lyfter hennes mössa, virvlar bort med den, hon följer den med blicken ner mot den dånande forsen och de små prickarna där nere, blå och röda och en och annan svart, som Jari. Idel vuxna. Fantasyförfattare varenda en. Vad hade hon här att göra?

Jenna stirrar ner i djupet och tycker synd om sig själv tills hon blir yr. Den upprörda forsen vill dra henne till sig men hon håller emot. Hur ledsen och ensam hon än känner sig, ner i den vill hon inte, så ledsen är hon inte.
Även om Laura.
Även om Jari.
Vinden viner, forsen dånar, vattendropparna yr. Det blåser så att håret reser sig och står rakt upp, snart lyfter hon väl och blåser bort.
Och om hon gjorde det - skulle Jari märka det?
Jenna vrider sig ett halvt varv så att hon får vinden i ryggen och lutar sig bakåt mot den. Den håller henne upprätt, som ett ryggstöd, det känns bra, nästan tryggt.
Det är då hon ser dem.
Molly Mac Duff och Agnes Ligeti är mitt uppe i ett praktgräl. När som helst kommer en av dem att tappa fotfästet och ramla i forsen. Vuxna människor borde ha bättre vett än att råka i slagsmål på branten av en vild fors, Molly Mac Duff är säkert sextio, och Agnes Ligeti kanske något yngre. Ljuset är starkt, Jenna ser dem bara i silhuett, de skriker och gestikulerar. Lösryckta meningar kommer flygande med vinden, men vad de säger uppfattar hon inte. Smockan hänger i luften. Nu höjer Molly sitt paraply med de konstgjorda tygrosorna. Någon borde skilja dem åt.
Jenna tar ett steg mot dem men slinter i det våta gräset. Hon kanar mot stupet, tappar fotfästet och faller. I sista stund får hon tag i en grästuva och blir hängande i den, då grips hon av panik. Snart, mycket snart, lossnar rötterna och hon faller, ner i det dånande helvetet nedanför. Jari kommer att stå där och se henne uppslukas av kalla vattenmassor. Han kommer att ångra att han inte tog hand om henne bättre, men kommer han att hoppa i för att rädda henne? Jenna tvivlar, där hon hänger i sin grästuva och förtvivlad ser över axeln ner i djupet. Nu är det slut. Hon kommer aldrig att fylla sjutton.
Hon ser tuvans rötter lossna och skriker.
Då griper någon tag i hennes arm. Med en kraftansträngning lyfter hon huvudet och böjer nacken bakåt. Ser en orange mockajacka med pälskrage, och ovanför den ett huvud med ett vänligt grin. Ludwig, holländaren, drar henne uppåt. Hon flyger över kanten, som när korken går ur en flaska.
- Du är faktiskt liten som en myra, säger Ludwig och skrattar.
Vattendropparna i hans ansikte ser ut som tårar. Jennas tårar är riktiga tårar.

De två kvinnorna är borta.

Molly Mac Duff, brittisk fantasyförfattare, och Agnes Ligeti, fantasyforskare från Gud vet var, två kvinnor som borde veta bättre, i luven på varandra på en brant ovanför en rytande fors.
Jenna Myrberg, som är nära att falla ner i den.
Ludwig, holländare utan efternamn, som räddar henne från att göra det.
Och Jari, Jari, för det mesta utom räckhåll för hennes längtan.

Belinda har inte dykt upp än, hon hör inte till gruppen. Hon är på Blå Lagunen idag.
Det är om Jenna och Belinda den här berättelsen handlar.

PERSONER:

JENNA, 16, svartklädd, nästan goth.
BELINDA, 25, framgångsrik serietecknare, rockbrud.

MOLLY MAC DUFF, brittisk fantasyförfattare med hemligt sällskap.
AGNES LIGETI, fantasyexpert utan fantasi. Som det ser ut.

LUDWIG, holländsk fantasyförfattare, i obestämbar ålder. Man vet aldrig riktigt var man har honom.

JARI, poet, fantasyförfattare.
Man vet inte var man har honom heller.

LAURA, Jennas jobbiga morsa
SOFIA, Belindas trevliga mamma

HILMAR, rockmusiker och asapräst som äger en serietidningsaffär
ULFHILDUR, guide.

Dessutom ett hemligt sällskap,
folk man träffar på Interrail,
The Tiger Lillies,
samt en okänd del av Book of Magic.